Här sammanfattar jag konserten (16/12) ur ett upplevelsedesign-perspektiv med några tips till nästa gång. Nej just det, det blir ju ingen mer gång.
Intrycksfattiga betongkulvertar är starten på upplevelsen i arenan. Där spenderar vi de första 90 minuterna. Kala väggar, ingen musik, sjukhusbelysning. Vilken missad möjlighet till publikpepp och förfest! Vi letar upp något som kallas Pub, ett avskärmat område i betongkorridoren där vi kan beställa gin och tonic i halvlitersplastmugg. En enkel Kent-tematisering av miljön och menyn hade garanterat ökat stämningen och snittnotan. Drinkarna hade kunnat kallas 747, Kräm, Socker och Egoist.
Publiken vet att Kent startar konserten i tid. En klocka på scenen räknar ner och skruvar upp stämningen och exakt på sekunden klockan 20 startar konserten med ett av konsertens starkaste nummer (Gigi som övergår i 999). Helt enligt skolboken. Direkt står det tydligt att det här inte bara är musik. En serie gigantiska LED-skärmar bildar en digital backdrop utan dess like. Här utspelar sig stor konst som är noggrant synkat med låtarna och blandar föriproducerat material med livefilm på bandet och publiken.
Konserten matar på med perfekt producerade nummer. I min smak är det faktiskt lite för perfekt. När så mycket är förinspelat finns inga utrymmen för improvisation, en allmän trend för arenaframträdanden som förtar lite av livekänslan och publikkontakten. Kent har utvecklat sitt sound under 20 år, såklart en nödvändighet för att fortsätta vara med i tiden. På just avslutningsturnén hade det varit fint att flirta med det tidiga soundet. Thinner hade till exempel kunnat vara så skitig och avskalad som originalet. Nu är den omgjort i en poppig variant. Bättre producerad men tråkigare.
Kent vet hur man äger publiken, minns konserten 2003 när 33.000 fans snällt kom klädda i vita kläder. 2016 är motsvarigheten att publiken har laddat ner en app som på två låtar skapar en fin ljuseffekt i publikhavet. Den hade kunnat bli mer effektfull om ljuseffekten varit synkad med musiken. Ännu finare är fotofunktionen där man lägger upp en bild på sig själv i ett Kent-omslag med en strof från en låt. Bilden bildar en pixel i en stor bild av bandet på densistasangen.se Zoomar man in så ser man fansens bilder, det blir en sista hälsning till bandet och varandra.
Mellansnack är inget jag förväntar mig av Kent. Jocke Berg säger något en handfull gånger under den tvåochenhalv timma långa konserten. Men faktum är att det största publikjublet under konserten kommer under en paus mellan låtarna. Jocke står tyst under säkert en minut och publikjublet bara stiger. Jocke njuter och uppmuntrar det med kroppspråket. Sedan säger han något mycket tänkvärt:
– Det tog 26 år att fatta att det är bäst att inte säga något.
Det tar jag med mig. Det är ju i pauserna som kommunikation sjunker in. Vad man än gör.
Avlutningen är stark musikmässigt, men när det är slut så är det slut och lämnar en känsla av att publiken inte fick ta farväl av bandet på ett värdigt sätt. I allmänhet kan man fundera på hur man involverar publiken mer, i synnerhet de på läktarna. Kent och allsång kanske inte direkt är synonymer men jag hade velat bli mer involverad som publik och gå sjungande ut ur kulverterna tillsammans med resten av publiken. Det sista intrycket är trots allt det viktigaste för helhetsupplevelsen, tillsammans med höjdpunkten. Och höjdpunkten för mig är Musik Non Stop som briljerar tillsammans med en läskigt magisk och suggestivt bildspråk på skärmarna. Eller förresten Mannen i den vita hatten, näst sist. Innan bandet byter om till helvitt och sjunger Den sista sången.
Det var mina reflektioner. De bygger på de metoder för design av helhetsupplevelser som vi beskriver i boken Jakten på känslan. Om Kent återförenas på Tele2 Arena vill jag tipsa arrangörerna och bandet om att läsa avsnitten: Top/slutregeln, Gör det tråkiga roligt, Experience Satisfaction Model och Skapa interaktion.
P.S Det är möjligt att det ligger utanför bandets/arrangörens kontroll att få till en bra helhetsupplevelse, men vare sig man vill det eller inte påverkar det intrycket av själva konserten. Lösningen är att ställa bättre krav på arenan, eller ta saken i egna händer. Något för Stockholm Live att förbereda sig på.